Mot centrum – hur vi kom till

Så här berättar Stefan Jarl om Folkets Bios tillkomst. stefanjarl

Mot centrum – hur vi kom till

Visst var det något speciellt med vintrarna förr i tiden! Det var vitt utanför fönstret när man tittade ut. Det var ruskigt kallt när man satte sig i bilen på morgnarna. Man ville vara inomhus.

Just en sådan vit och kall dag satt Ulf Berggren och jag i FilmCentrums källarlokal på Taptogatan och skällde på allt och alla. På det sättet slapp vi vara utomhus och frysa. Vid den tiden var FilmCentrum ett faktum. Efter fem, sex år fungerade organisationen. Vi hade byggt upp facket, vår tidning Film & TV var på gång. Men vi var lika missnöjda för det. Vi fick ju inte tillbaks några pengar på de filmer vi producerade. FilmCentrum löste ju bara den ickekommersiella filmens situation men vi ville leva på vårt yrke som filmare. Vi ville åt biobiljetterna. Avsaknaden av en Fri Duk var besvärande.

Genom källarfönstret, där det svaga dagsljuset silade in, hade nyligen “den hemlige agenten”, som avslöjade spionorganisationen IB för Jan Guillou och Peter Bratt, blivit smygfotograferad för Folkets Bilds artikelserie. Vi visste det inte då men “agenten” besökte FilmCentrums möten. Det förvånade oss egentligen inte, vi var tvärtom övertygade om att SÄPO lyssnade på allt som sas i våra telefoner. Det som skulle sägas eller göras mådde bäst av att sägas eller göras av så få personer som möjligt. Sådan var tidsandan under De Kalla Vintrarnas tid.

– För i helvete, vi startar en kommersiell bio själva, sa jag.

– Visst, sa Ulf, som var en praktisk man. När?

– I morrn, svarade jag och tänkte att jag slapp vara ute i kylan i så fall.

– Jag vet en lokal. Uffe föreslog en liten biograf som byggts om till experimentell musikstudio och scen.

– Okej, som nödlösning då, tyckte jag. Men vad ska den heta?

– Folkets Bio naturligtvis! svarade Uffe.

– Så kan väl för djävulen ingen bio heta!

– Jamen, vi är ju Folket, sa Uffe. Du och jag.

(Jag sa väl att Ulf var en mycket praktisk man.)

– Vi ställer oss på samma plattform som Folket i Bild och Folkets Teater: antiimperialism, yttrandefrihet och en för folkets kultur, fortsatte Ulf. Jag hämtar upp deras föreningsstadgar i morgon.

Nästa dag ringde jag som representant för den nybildade föreningen Folkets Bio till några regissörer som Bo Widerberg, Johan Bergenstråhle, Arne Sucksdorff med flera och frågade om de inte kunde tänka sig att skänka 1.000 kronor var till en 16 mm projektor till vår nystartade biograf. Det var det många som kunde. Vi köpte en Philips projektor för 16.000 spänn, ställde den på en pall och körde igång.

Det var bara det kruxet att vi inte fick annonsera i Dagens Nyheter. Så ingen kände till den nya massrörelsens biograf. DN hävdade att vi inte var någon “riktig” biograf, men kunde med tvekan gå med på att vi fick sätta in en liten annons under rubriken “Matställen”. Vi hade redan tidigare tränat upp vårt hat mot den borgerliga pressen, så inför denna förolämpning satte vi vår fackföreningsadvokat på tidningen. Redan samma dag hade tidningen backat. Vi fick annonsera. Vi hade sålunda redan haft nytta av parollen Yttrandefrihet.

Jag minns inte varför vi började med att köra just de filmer vi körde men jag kommer ihåg att jag blev osams med Maj Wechselmann för att hon inte omedelbart ställde upp på att köra Viggen på folkets biograf.

Vi stannade inte särskilt länge på Östgötagatan, det var svårt att samsas med de experimenterande elektromusikerna. Jag bodde på Högbergsgatan och där stod en biograf igenbommad. Vi fick hyra den till ett hyggligt pris och bar över vår projektor dit. Nu började också Folket ansluta sig till vår rörelse. Postkassörskan på Folkungagatans postkontor anmälde sitt intresse att sitta i kassan, en scenarbetare från Stadsteatern, ett par tjejer som läste filmvetenskap på universitetet, en tekniker från Sveriges Radio, en arbetslös designer och några arbetslösa filmare utgjorde pionjärtruppen. När sedan huvudpersonen i romanen En svensk arbetares memoarer satt i salongen så tyckte vi oss ha bevis för att vi arbetade För en Folkets Kultur.

Ekonomin gick dock aldrig ihop. Det var Hoola Bandola Band som ställde upp med gratis spelningar var gång hyran skulle betalas, som var den egentliga orsaken till att vi kunde hålla oss kvar. Redan tredje veckan hade vi inbrott men det fanns ju inget att stjäla. Några månader senare bombhotades vi. Då var det utsålt och vi stod på trottoaren och frös medan polisen sökte genom lokalen. Jag minns hur stolt jag kände mig. Var vi verkligen så farlig? Tyvärr hittade polishundarna ingen bomb och vi fick lufsa in igen.

Jag ringde till Per Oscarsson, vars film Ebon Lundin hade blivit liggande i brist på distribution. Den var inte ens klar. Kunde inte vi köra upp den? Då skulle han ju kunna söka pengar hos Filminstitutet, så att han kunde göra den klar. Det ville han absolut, eftersom hans yttrandefrihet verkligen var hotad, den låg nerknäppt i börsen. Där fick Folkets Bios paroll om Yttrandefrihet reell innebörd.

Eftersom jag bodde på Högbergsgatan föll det på min lott att städa biografen varje morgon. I praktiken blev jag biografföreståndare. Varje dag tog jag dammsugaren och min äldste son med mig och promenerade dit. Jag dammsög och han satt och gallskrek i sin vagn. Efter ett halvårs städande tyckte jag det var lika tråkigt som han. Mycket ofta, alltför ofta, kom aldrig den maskinist som var inbokad för att köra. Då fick jag hoppa in eftersom jag bodde närmast.

Till slut tillbringade jag mer tid på bion än hemma. Johanna föreslog att jag lika gärna kunde flytta dit, där var det ju i alla fall mer välstädat. När min son fastnade med huvudet mellan två metallspjälor i trappräcket på bion övervägde jag allvarligt uppmaningen. Han satt ju ändå fast där. När vi fick loss honom svor han att aldrig mer sätta sin fot på Folkets Bio. Efter 15 år har han såvitt jag vet hållit sitt löfte.

Efter tre år på bion haffade jag en kväll Uffe och höll ett tal till honom.

– Kamrat! Vår organisation fungerar, vi står ideologiskt starka! Vi är en massrörelse. Men vi kör ju för fan bara andras filmer! Vi gör ju inga egna. Det var ju det som var meningen. Nu gör jag en egen! Vi ses på premiären!

– Utmärkt, kamrat, sa Ulf. Ring mig om du behöver hjälp. Var står dammsugaren?

(Ulf var fortfarande en mycket praktisk man.)

Jag påbörjade Ett anständigt liv. När den var klar hade vi för länge sedan blivit utkastade från bion på Högbergsgatan. Den nye värden ville inte ha folk i huset “som hade en annan religion”. Ett anständigt liv fick, ironiskt nog, sin premiär på SF:s biografer. Men jag skänkte 200.000 kronor av intäkterna till Folkets Bio så att vi skulle få igång en ny bio. Det var mycket pengar på den tiden. Och vi fick Vega-bion.

I halva mitt liv har jag levt med den alternativa filmrörelsen, halva mitt liv utan. Om jag får leva lite till har jag levt större delen av mitt liv med den alternativa filmrörelsen. Jag vet inte varför detta faktum fyller mig med melankoli. Det är inte för att vi har misslyckats. Men jag kanske drömde om något annat än det vi har lyckats med. Kanske trodde jag att våra filmer verkligen skulle bli hela folkets kultur. Och så är det inte. Men jag är fånig nog att faktiskt tro att det fortfarande kan bli så.

Från http://www.folketsbio.se/